|
En riktig profil i vår by är Hugo"Jawa" Karlsson som det gjordes ett reportage om
Måndag den 7 November 2005 i Länstidningen.
Hugo Karlsson, 85, Strömsnäs, öster om Stugun.
Foto: Ingvar Ericsson
Hugo går på händer
Det är liksom inte med färglöshet och alldaglighet som man förknippar förre kraftverks-verkstadsarbetaren Hugo Karlsson, 85, Strömsnäs, öster om Stugun.
Denne kulörte herre, född "på Brännan borti skogen", njuter sitt otium tillsammans med sin korpsvarta katt Tussi i ett vackert, ehuru något avsides beläget och lätt patinerat hus med vacker utsikt över Indalsälven.
- Dom kallar mig Jawa-Karlsson efter Jawa-motorcykeln som jag åkte på på 50-talet.
- Det var en 250-kubikare.
Hugo visar fin form, och när jag ber honom visa prov på hans omvittnade kunskaper i att steppa ställer han upp tvärt.
Visserligen låter det inte särskilt mycket när man steppar i snowjoggers i gräset ute på en gårdsplan, men rörelserna och åtbörderna är det minsann inget fel på. Och det svänger dödsskönt om grabben.
För en tid sedan kom en patrull från Ragunda kommun och fnissade upp hans bostad, fast han egentligen inte tyckte att det behövdes.
Och en kamrat såg nyligen till att ett vedlass tippades vid hans uthus, ved som den kommunala Vildslussen vänligen hjälpte till att placera under tak inför vintern, vilket Hugo dock var tacksam för.
Det är skitkul att slänga käft med Hugo Karlsson.
Han har ett knippe favoritämnen som han gärna återkommer till:
Att gå på händer
Militärlivet
Skidåkning
Flygspaning under kriget
Lägga plåttak
Handgången är häftigast.
Jag kan bara tro honom på hans ord när han berättar om sitt livs kanske mest spektakulära bedrift.
Det var när han 1959 utmanade en cirkusartist och gick 220 meter på händer från Hörnan till Appelbergs i Sollefteå.
- Han var jävlu å gå på händer, men jag klådd´n med 20 meter.
- Jag har ofta gått på händer när jag varit på fyllan. Jag gick sällan när jag var nykter. Och jag har mest druckit whisky.
- Om svenska folket visste hur nyttigt det är att dricka whisky skulle varenda svensk bli alkoholist, förklarar Hugo trosvisst, och säger sig därvid citera doktor Larsson i Östersund.
- Och jag har kokat en hel del brännvin själv också. Här på gården.
Sin galnaste bedrift gjorde Hugo när han en gång utan livlina ställde sig på händer på kraftverksbygget i Forsmo över ett 62 meter djupt schakt.
- Det var nog egentligen lite dumt gjort av mig, det, men det gick ju bra, och jag gjorde det bara för att hävda mig.
Handgångsförmågan är numera något avklingad.
Även om Hugo gör en ansats att inför LT häva sig upp på händer på köksbordet - och lättar någon meter med fötterna från golvet - ger han upp och övergår till nästa favoritämne: Lumpen.
Ett av skälen till att lumpen blivit något stort för honom var hans skidåkningspassion.
Han blev som "befäl till förfogande, utan grad" bataljonsmästare på skidor på gevärsbataljonen på I 5. Sedermera har han med växlande framgång tävlat på sina Kilpa Populär från Esko Järvinens skidfabrik i Finland, försedda med Rottefellabindningar.
Det har tydligen jussom aldrig velat sig riktigt med fruntimmer i Hugos liv.
De kvinnfolk som visats i hans hem under hans boende i huset var den skara kvinnor som under kriget engagerades av försvaret att från ett av Hugos uthustak spana efter fientligt flyg.
- Dom bodde inne i sal´n, och jag bodde i kammarn. Och själv var jag länge vid norska gränsen och gick vakt mot tyskarna.
Med jämna mellanrum under mitt umgänge med Hugo kommer han in på plåttaken på tre av husen på fastigheten där han bor, tak som han enligt uppgift lagt själv.
- Jag har jobbat i verkstad, och jag vet hur man gör.
- Det blev inte så tokigt på bostadshuset, men det blev snyggast på bakstugan.
Vissa reportageintervjuer borde aldrig få ta slut.
Du har just läst resultatet av en.
|
